Mitt värsta minne måste nog varit då vi tog bort min älskade hund Walle den 26 Maj iår. Jag har aldrig saknat något djur så mycket som jag saknar honom. Vi fick honom i Januari 2004 och sen dess har han varit min vän. Han kom ner varje kväll till mitt rum och la sig i sängen med en suck. Han kom på morgonen och väckte mig eller låg kvar då det var för tidigt och kollade på mig som "är du knäpp som går upp nu?".. Hans roliga läten och hur han alltid kom springande lycklig då jag kom hem. Bästa hunden jag haft, den jag saknar mest & den enda som vi inte kunde haft kvar pågrund av en liten sak..

Men det värsta med honom var när vi satt på Djurkliniken i Öjebyn och han var livrädd i mitt knä. När dom satt in sprutan i honom och jag ser hans skräckfyllda blick och sen bara känns tyngre & tyngre.. Man kände hur han försvann, hur han lämnade sin kropp när han stängde ögonen. Jag trodde aldrig jag skulle sluta gråta.

Det är det värsta minnet jag har och det mest smärtsamma. Min älskade Walle..

I wish I could keep U much longer...